Föräldraskap brott och straff
Bland föräldrar associeras ordet ”straff” ofta med ”kroppsstraff” – örfilar, slag eller andra former av fysiskt våld. Nästan alla är ense om att sådant beteende är kontraproduktivt för alla barn. Men samtidigt är det lätt att ta till ”felaktiga” alternativ.
I livet ”straffas” både barn och vuxna för dåligt uppträdande eller om man inte klarar en viss standardnivå. Dåliga provresultat leder till bestraffning på en mild skala. Dålig arbetsprestation leder till utebliven löneförhöjning, försenad karriär och liknande.
Bestraffning är i egentlig mening bara en sida av myntet rättvisa. Rättvisa eller konsekvens medför att man får vad man förtjänar, bra eller dåligt. Barn, liksom vuxna, har ett sunt egenintresse av rättvisa.
Det kan därför vara en positiv fördel för barn att deras handlingar ges konsekvenser – även om konsekvenserna tillfälligt är smärtsamma. Både naturliga och sociala spelregler kräver att åtgärder ibland vidtas. När dessa åtgärder motverkar positiva värden, eller misslyckas med att nå dem, blir de logiska konsekvenserna av oönskat slag.
Skyddar man barn från de logiska följderna av deras beteende, hindras dessa relativt lindriga lektioner som är en del av lärande och mognadsprocess. Barn måste också lära sig att relatera orsak och verkan, både i naturliga omständigheter och socialt. De behöver koppla val till värden och rättvisa.
Det finns flera aspekter av denna metod som avgör positiva resultat. Främst bland dem är målet, tätt följd av känslan för proportioner.
Objektivitet betyder inte värde eller känslomässig neutralitet. Det betyder helt enkelt att gå till fakta och utvärdera dem på rimligt sätt. Som varje förälder vet är det lättare sagt än gjort.
Men precis som domstolarna måste sortera bort fakta från fiktion, måste förälderns ta reda på vad som faktiskt hände – och reagera på lämpligt sätt – vilket kräver noggrann eftertanke, mognad och att man är rättvis.
En mamma och hennes tioåriga barn har just bråkat. En stund senare går barnet in i köket och häller upp ett glas mjölk. Från det andra rummet hör mamman en glaskrasch på golvet. Mamma ser utspilld mjölk, en upp och nedvänd sockerskål, och ett barn som stampar fötterna.
Var barnet försumligt på grund av sin ilska? Slängde hon sockerskålen i frustration över mjölkolyckan eller var det en del av en större olycka?
Mamman är redan upprörd över det just förflutna bråket och det blir en utmaning för henne att vara objektiv. Det vill säja att hämta in fakta och dra en riktig slutsats, därefter vidta korrekta åtgärder.
Det finns flera alternativ. Mamman kan reagera med vrede och ta ut barnet ur köket, eller ilsket slänga fram en handduk och säga åt barnet att städa upp i röran. Eller så kan hon ta ett djupt andetag, sopa upp glaset och börjar ställa frågor.
När hon tar till den sistnämnda metoden, kan hon snabbt konstatera att barnet brände sig på kaffekannan när hon hällde upp mjölken. De städar upp röran tillsammans och mamma häller upp ett nytt glas mjölk medan de pratar.
Även i klara fall av dåligt uppförande är det möjligt att missta sig på proportionerna av det inträffade.
Objektivet och rättvisa hjälper föräldrarna att komma fram till lösningar i proportion till faktisk skada. Mitt under ilskna gräl är detta förstås svårare. Föräldrar gynnar därför sig själva och barnet genom att skjuta upp ”straffet” tills de återfått självbehärskningen.
Det gynnar barnet på två sätt. I första hand därför att det får ett straff som är avpassat gentemot det inträffade. Även om det är obehagligt, märker de att rättvisan arbetar. Samtidigt ser de att vuxen självbehärskning existerar, och att problemlösning är bättre för alla parter om situationen inte blir för känslomässigt laddad.